Camp Kent

Band: The View
Skiva: Which Bitch?
Release: 2 februari 2009

Kaiser Chiefs, Franz Ferdinand och The View har, förrutom att de är britter och är några höjdare på snabb och medryckande indierock, en sak gemensamt: Att deras senaste skivsläpp resulterat i besvikelse för min del.

Deras första skiva, Hats Of To The Buskers (2007) lockade med sina kaxiga snabba låtar som både andades frustration och "cool" likgiltighet, men framförallt  riffs som sätter sig direkt.

Uppföljaren Which Bitch? är inte en dålig skiva, men inte alls värdig som just en uppföljare. Både attityd och riffs saknas, och trots att det finns flera bra låtar så fattas hit-känslan. Relevant är också att just de låtar som höjer sig över de andra inte gör det för att de låter som The View "borde göra" utan för att de har andra kvaliteter.

Första singeln är låten 5Rebbeccas men det är inte förren låt nummer tre, One Off Pretender som det börjar bli spännande. En låt som hade kunnat vara så oerhört mycket bättre, refrängen är lika stark och medryckande som låtens övriga "rappande" känns svagt och malplacerat. Efter den kommer Unexpected, en helt ok ballad. De två efterföljande låtarna känns som "klassisk" The View, bara inte lika bra (dock helt ok). Distant Doubloon är en låt tillhör kategorin som utmärker sig via tidigare nämnda "andra kvaliteter", en annorlunda låt med stark en "gypsy circus"-känsla, dock inget i hit-väg. Covers, med för mig innan helt okända singer/songwritern Paolo Nutini, hyllas av andra men detta är en 110% subjektiv recension och det enda jag kan säga är att jag inte tyckte om den. Efter Covers lyfter skivan igen och likt tidigare kommer det två mer "klassiska" låtar.

Spår 12, Realisation, är utan tvekan det som gått varmast i min iPod. Väldigt upbeat. Jag gillar upbeat.

Introt till näst sista spåret, Give Back The Sun, får mig nästan att för en sekund tro att jag lyssnar på något från Jesus Christ Superstar (vilket varken är positivt eller negativt). Resten av låten går dock inte åt det hållet (det hade varit lite väl abstrakt). Sista låten är en glad ballad tillsammans med en kvinnlig sångerska (som jag inte vet vem det är), den är dock inget att jubla över.

Som slutsats vill jag säga att Which Bitch? absolut inte är en dålig skiva, tvärt om. Medelvärdet är högt men det jag saknar är väl de toppar som man fick i förra skivan, jag tänker främst på Street Lights, Coming Down och fantastiska Wasteland. Såna låtar som får en att vilja hoppa och dansa med hörlurarna på. Eller supa och slåss om man nu föredrar det.

Kanske är jag bara konservativ, men nu får jag väl se fram emot Kasabians nya och hoppas att de inte experimenterar alldeles för mycket.

//Musikbyrån, Camp Kent.