Cirkus Miramar - Ici! Politico!

Den västgötska popgruppen Cirkus Miramar har släppt sin första skiva den här sida årtusendet. Och det var något som firades med en releasespelning/fest på folkets hus i Trollhättan.



Förväntanslös som jag var (då jag varken sett bandet live eller hört nya skivan) så gick jag dit ... tja, utan förväntningar. Och om man bortser den groteskt långa väntan (vilket iofs jag bara har mig själv att skylla då vant folk har vett nog att inte se samband mellan insläppstiden och tiden för själva spelningen) och det mediokra förbandet (Komprads) så var det onekligen en föreställning värd inträdet (vilket förvisso var gratis, men ölen var dyr).

De drog igång direkt med Fattiga barn med hjärna vilket självklart fick fart på publiken men det lät lite underligt, och personligen hade jag önskat (så här i efterhand) att de väntat med den 1-2 låtar tills de fått sjungt in sig ordentligt. Men vad vet jag.

Starkt material i alla fall. Jag kan tänka mig att det ibland kan vara otacksamt att spela nytt material när folk egentligen vill höra det de känner igen men det var absolut inget problem i det här fallet. Skivan köptes självklart med hem och har spelats nonstop sedan dess.

Min enda invändning mot skivan är att låtarna ibland kan te sig en smula likartade. Fast det är inget som sänker helhetsupplevelsen.


//Musikredaktionen, Camp Kent.


P.S. Självklart var även sällskapet uppskattat. ;) D.S.

Lily Allen - It's Not Me, It's You


Band/artist: Lily Allen
Skiva: It's Not Me, It's You
Release: 9 februari 2009 (Storbritannien)


Musikredaktionen kan inte annat än ge sina varmaste rekommendationer till att köpa eller ladda ner myspacestjärnskottet Lily Allens nya skiva. Öppenhjärtad, självutlämnande och energirik pop med oerhört catchiga refränger och texter som både får en att skratta och tänka efter.

Vi på redaktionen kommer inte ödsla någon tid med någon djupare analys av skivan, varken text eller musikmässigt. Inte heller kommer vi lägga något utrymme på att diskutera Lily Allen som person och hennes halvkontroversiella kändisskap. Vi kommer nämligen vara upptagna med att lyssna på skivan.

Som förövrigt är bättre än föregångaren, och vars bästa låt heter "Not Fair" och handlar om den där pojkvännen som är perfekt på alla sätt, förutom i sängen. Vi lyssnar på texten och gör en mental fotnot. Inte för att det behövs såklart...

Slumpmässigt valt betyg: 8/10



//Musikredaktionen, Camp Kent

Musikkväll.

Musikredaktionen gick häromnatten på musikjakt i internet-etern. Resan gick från kanadensiska pudelrockband till brittiska indie-duos.

Musikredaktionen tycker att ni borde kolla in följande:

The Headstones
Kanadensiskt hårdrocksband som var igång 1993 till 2002. Enligt wikipedia "ett av kanadas mest kommersiellt framgångsrika rockband på 90-talet".

Vi blev intresserade främst för att sångaren har en huvudroll i den väldigt bra kanadensiska tv-serien Flashpoint, där vi får följa Toronto-polisens specialenhet [the] Strategic Response Unit (motsvarande SWAT/Nationella Insatsstyrkan). Men faktum är att iaf deras debutskiva Picture of Health är rätt skön. Kolla in.








The Coral
Brittisk indie, om man ska vara väldigt grov. Varit aktiva sen 1996 men släppte debutskivan The Coral så sent som 2002. Bandet har en massa influenser som man inte orkar eller kan gå in på (enligt wikipedia är det följande genres: Indie rock, Psych folk, Indie pop, Reggae).

Men iaf, första skivan är najs. Dreaming of You är helt fantastisk. Håll till godo.








Blood Red Shoes
Hyllad brittisk indierockduo. Eftersom det är en tjej och en kille så nämner folk The White Stripes i sammanhanget. Det ska man inte göra. Snabbt, drivande och, ja, djävligt bra. Jämförelser har gjorts med The Subways, det är nog en bättre jämförelse. Själv vill jag jämföra mästerverket It's Getting Boring By The Sea med lite från kanadensiska indierockarna Mother Mother.







Sen som bonus så här kommer Tenacious D - Beelzeboss



//Musikredaktionen, Camp Kent.

The View - Whitch Bitch?



Band: The View
Skiva: Which Bitch?
Release: 2 februari 2009


Kaiser Chiefs, Franz Ferdinand och The View har, förrutom att de är britter och är några höjdare på snabb och medryckande indierock, en sak gemensamt: Att deras senaste skivsläpp resulterat i besvikelse för min del.

Deras första skiva, Hats Of To The Buskers (2007) lockade med sina kaxiga snabba låtar som både andades frustration och "cool" likgiltighet, men framförallt  riffs som sätter sig direkt.

Uppföljaren Which Bitch? är inte en dålig skiva, men inte alls värdig som just en uppföljare. Både attityd och riffs saknas, och trots att det finns flera bra låtar så fattas hit-känslan. Relevant är också att just de låtar som höjer sig över de andra inte gör det för att de låter som The View "borde göra" utan för att de har andra kvaliteter.

Första singeln är låten 5Rebbeccas men det är inte förren låt nummer tre, One Off Pretender som det börjar bli spännande. En låt som hade kunnat vara så oerhört mycket bättre, refrängen är lika stark och medryckande som låtens övriga "rappande" känns svagt och malplacerat. Efter den kommer Unexpected, en helt ok ballad. De två efterföljande låtarna känns som "klassisk" The View, bara inte lika bra (dock helt ok). Distant Doubloon är en låt tillhör kategorin som utmärker sig via tidigare nämnda "andra kvaliteter", en annorlunda låt med stark en "gypsy circus"-känsla, dock inget i hit-väg. Covers, med för mig innan helt okända singer/songwritern Paolo Nutini, hyllas av andra men detta är en 110% subjektiv recension och det enda jag kan säga är att jag inte tyckte om den. Efter Covers lyfter skivan igen och likt tidigare kommer det två mer "klassiska" låtar.

Spår 12, Realisation, är utan tvekan det som gått varmast i min iPod. Väldigt upbeat. Jag gillar upbeat.

Introt till näst sista spåret, Give Back The Sun, får mig nästan att för en sekund tro att jag lyssnar på något från Jesus Christ Superstar (vilket varken är positivt eller negativt). Resten av låten går dock inte åt det hållet (det hade varit lite väl abstrakt). Sista låten är en glad ballad tillsammans med en kvinnlig sångerska (som jag inte vet vem det är), den är dock inget att jubla över.

Som slutsats vill jag säga att Which Bitch? absolut inte är en dålig skiva, tvärt om. Medelvärdet är högt men det jag saknar är väl de toppar som man fick i förra skivan, jag tänker främst på Street Lights, Coming Down och fantastiska Wasteland. Såna låtar som får en att vilja hoppa och dansa med hörlurarna på. Eller supa och slåss om man nu föredrar det.

Kanske är jag bara konservativ, men nu får jag väl se fram emot Kasabians nya och hoppas att de inte experimenterar alldeles för mycket.

//Musikbyrån, Camp Kent.

RSS 2.0