Sverigedemokraterna... igen.

Det är roligt det där med demokrati och yttrandefrihet. I alla fall om man ser på de två ur en sverigedemokrats synvinkel, då det uppenbarligen är något endast reserverat för dem själva.

Vi har ju tex Björn Pålsson, förtroendevald SD:are i landskrona som skickar hotbrev till Republikanska Föreningen, där han förolämpar republikanernas familjer och där han försäkrar att han är beredd för att verka för föreningens avskaffande. Har vi inte föreningsfrihet i sverige, björn lille?

Vi har SD:are och sympatisörer som dragit igång förtals- och hatkampanjer gentemot den journalist som wallraffat SDU. Hon utmålas som kriminell, statligt utsänd spion, prostituerad, och allt möjligt trams. Är detta talande för Sverigedemokraternas syn på grävande journalistik?

Ser man på många SD:ares retorik så är det överhuvudtaget inte ok att ens politiskt motarbeta SD. De har antagit en sådan enorm offerroll att ens att agitera mot dem är att vara odemokrat, vilket förvisso är förståligt med tanke på att de ser sig själv som det enda demokratiska partiet...

Med tanke på allt detta vurmande för yttrandefriheten är det lustigt att partiet inte vill tillåta moskéer, det är också lustigt att när de idoga SD-internetkrigarna inte tillåts obegränsat utrymme att tex kommentera på bloggar så skriks det hej vilt om politisk censur och fascism, medan man på en av de mer populära SD-bloggarna kan se följande:


(Alex kommentar är alltså utsatt för politisk censur av allas vår favoritfascist och antidemokrat Dragan)

Det är egentligen inte så förvånande. Att leva som man lär kräver ett visst mått av självreflektion, och om något saknas hos Sverigedemokraterna och deras anhängare så är det självreflektion.

//C Byrån för samhällsdebatt och politisk agitation, Camp Kent.

Kommentarer
Postat av: wot

haha vänstersocialistiska vänsterextremister

2009-03-16 @ 16:54:46

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0